Det enda som är rakt i denna stad är matbordet och sängen

Redan efter ett par timmars sömn vaknade jag, påmind av sju timmars jetlag. Denna dag var tillägnad acklimatisering till Manizales fuktiga och kyliga klimat. Under eftermiddagen åkte vi
en grupp in till stan för att besöka den egendomliga katedralen med sina mäktiga torn (världens 5:e högsta) där vi skyndsamt beundrade den magnifika utsikten innan ett nästa oväder svepte in
över staden. Manizales är beläget uppe på en bergskam vilket är smått bisarrt. Det finns inte en enda gata som är rak eller plan. Många av husen har endast en eller ett par våningar mot gatan medan
motsvarande sida kan vara sex-sju våningar högt! Man brukar lite skämtsamt säga: ”det enda som är rakt i denna stad är matbordet och sängen”. Manizales befinner sig c:a 2 150 m ö h och har drygt
400 000 invånare. Staden är ett viktigt handelscentra för regionens kaffeproducenter och det finns endast ett fåtal industrier i trakten, främst vitvarufabriker. Kring staden finns flera vulkaner och området har flera gånger drabbats av svåra jordbävningar – senast veckan innan vi anlände, men som tur var den inte alltför allvarlig.

Colombia har de senaste åren genomgått en ordentlig förändring. President Uribe, som blev omvald 2006, har ett enormt stöd av befolkningen. Med hjälp av de reformer som Uribe har drivit igenom har landets säkerhet avsevärt förbättrats. Antalet mord och kidnappningar har minskat och den beryktade FARC-gerillan är på god väg att splittras, inte minst efter den spektakulära fritagningen av den kända politikern Íngrid Betancourt. Men fortfarande idag finns det isolerade områden som styrs utav paramilitära styrkor. Och med tanke på att den väpnade konflikten har pågått i över 40 år kommer
denna process behöva få ta sin tid.

Manizales

24 timmar. Exakt så lång tid tog resan till Manizales. Givetvis gick det inte lika smidigt som man hade hoppats på. Flyget mellan Bogotá och Manizales blev inställt pga. dåligt väder så jag blev ombokad på en flight till den närliggande staden Pereira. Förklaringen till varför man ofta inte kan landa på Manizales flygplats får man redan genom namnet: ”La Nubia” som betyder ”den mulna” eller ”den dimmiga”… Till följd av att flygplatsen är belägen mellan bergstopparna är det ofta mulet och dimmigt, dessutom är landningsbanan så kort att endast flygplan av mindre modell kan landa där. Tyvärr hade det nya planet tekniska problem och väl ute startbanan blev vi tvungna att återvända till gaten för en stunds reparation. Det hann bli mörkt innan vi till slut landade på den lilla flygplatsen i Pereira. I väntan väskbandet träffade jag en man som jobbade för Federationen som jag slog följe med till Manizales. Det blev en skumpig bussresa på c:a 1,5 timmar där min nye vän Pedro Felipe och jag fick tid att bekanta oss. Väl framme åkte vi hem till honom för att hälsa på hans fru och lille son och därefter skjutsade Pedro Felipe mig upp för berget till El Recinto del
Pensamiento där jag ska tillbringa resten av veckan.

Cup of Excellence del 1

Vi hälsas varmt välkomna av Carlos Alberto González som är chef för FNC’s Specialty Coffees. CoE inleds med presentationer om FNC’s fortgående arbete med att förbättra standarden på både kaffe såsom för odlarnas leverne. Man märker en viss iver bland de totalt 28 tillresta kaffeexperterna som ingår i juryn att få sätta igång och koppa. Årets jury består av fyra amerikaner, sex japaner, tre norrmän samt folk från Island, Taiwan, Ryssland, Spanien, Finland, Litauen och Sverige. Att det behövs en dag för ”kalibrering” dvs. att justera sig och komma fram till en samsyn där alla förstår vad det är som krävs för att ett kaffe ska kunna få benämningen Cup of Excellence är därmed lätt att förstå. Även om vi alla har samlat på oss år av erfarenhet att koppa så är det
nödvändigt att vi så att säga talar samma språk. Däremot var detta första gången som jag får koppa kaffe på hög höjd (c:a 2 250 m ö h), vilket betyder att vattnets kokpunkt sjunker under 100̊C i och med att atmosfärtrycket är lägre och tillika kallnar även vattnet fortare än man är van vid. Detta betyder att koppningen alltså kan påbörjas nästan omedelbart efter det att kopparna har brutits. Varje bord har antingen sju eller åtta olika kaffeprover med två koppar på vardera sida. Vi är fyra personer som ska bedöma samtliga koppar på det egna bordet. Under den timslånga koppningen bedöms proverna från arom i det malda kaffet till utefter hur kopparna förändras genom övergången från varmt till kallt tillstånd. Alla moment betygsätts för att slutligen bilda en slutsumma där 100 är bäst. 84 poäng och därutöver betyder CoE. Alla förutom den bästa och den sämsta scoren i juryn läggs ihop och bildar ett medelvärde men det är alltid huvuddomaren, Silvio Leite, har alltid sista ordet. Ytterst viktigt är det att alla prover är jämnt rostade, har exakt lika mängd kaffebönor likaså därefter malt kaffe i koppen som att vattenmängden och temperaturen är lika. Detta sköts och övervakas av en stor grupp människor som hela tiden arbetar i bakgrunden medan vi kan koncentrera oss på koppningen. För det är just koncentration som krävs. Det får inte pratas under koppningen – allt för att visa hänsyn till varandra. Efter att tiden gått ut samlas vi alla för att för att diskutera och utbyta tankar och åsikter om föregående koppning. Där är det verkligen intressant att höra hur olika vissa uppfattar en del kaffen. Vid ett par tillfällen under veckan inträffade att jag hittade ett kaffe som jag direkt förstod skulle bli kontroversiellt dvs. att vid diskussionen skulle vissa rata kaffet för att vara för fruktigt eller hade en karaktär som de inte gillade medan andra däremot älskade kaffet just pga. dessa egenskaper och framförallt för att det stack ut ur mängden. Oftast blev dessa kaffen diskvalificerade då det kunde konstateras att de inte var hundra procent rena och ofta dessutom hade en dunst av omogen frukt i sig.
Ett omfattande arbete hade föregått innan vi i den internationella juryn ankom till Manizales. Av landets dryga 566 000 kaffeodlare hade 532 kaffeprover skickats in till en första utslagning. Dessa hade snabbt reducerats till 119 prover som sedermera skulle ta sig igenom en s.k. pre-selection. En nationell jury bestående av professionella koppare från FNC, kooperativ och privata exportörer arbetade därefter i två veckor med att välja ut 44 stycken som antogs vara i klass med Cup of Excellence. I och med Colombias geografiska struktur skördas det kaffe året om – men i olika delar av landet. Man delar för enkelhetens skull in skörden i en huvudskörd och en mellanskörd (Mitaca). I norra delen av landet sträcker sig huvudskörden från oktober till januari medan i söder mellan maj till augusti. Däremellan pågår mindre aktivitet utefter behov och därmed blir kvalitén ofta ojämnare. Det kaffe som kvalificerats för årets CoE är alla skördade i juni,
juli och således endast från landets södra delar: Nariño, Cauca, Huila, Tolima, Quindío och Cundinamarca. Vid nästa CoE, i mars 2009, kommer framförallt kaffe från landets
norra distrikt att finnas med. Under veckan som gått har en efter en av de 44 lotterna gått igenom strikta tester och till slut fanns det bara 18 stycken som klarade måttet för CoE. Av dessa
kommer 11 från Tolima, tre från Nariño, två från Cauca och vardera en från Quindío och Huila. De minsta lotterna är på 16 säckar och den största består av 31 säckar (2 170 kg). Vinnaren av Cup of Excellence 2008 är farmen Villa Loyola från Nariño. Gården, som ligger på 1 800 m ö h, sträcker sig över 47 hektar men bara 12 hektar är täckt med kaffe. Totalt fick denna lott, på totalt 27 säckar eller 1 890 kg, 92,39 poäng. Även om detta inte var min absoluta favorit är detta ett kaffe som utmärker sig genom sin komplexitet och välbalanserade långa finish. Man finner toner av bland annat råsocker, lavendel, jasmin och rött vin. Under prisutdelningen var inte ettan på plats utan en videolänk fick sättas upp för att tilldela priset till den minst sagt förvånade vinnaren.