Minnet av Nicaragua

Jan Bidner med sin fru Eleonor

En dryg månad har gått sen vi kom hem ifrån Nicaragua och La
Cumplidas kaffeplantager. Jag och min fru som också var med på resan ser
tillbaka på veckan i Centralamerika med lite overklighetskänslor. Var vi
verkligen där? I paradiset i Morgans rock? Bland kaffearbetarna på
plantagen? På kanalbåten bland småöarna i Lake Nicaragua? På
cigarrfabriken? Fotbollsmatchen mot skolbarnen på La Cumplida?

Resan med alla ”studiebesöken” har på
sätt och vis förändrat min syn på Centralamerika och på
kaffeproduktion. Insynen i människorna bakom kaffet, de humanitära
perspektiven på processen, insatser för ekologiskt långsiktiga satsningar
med trädplantering och växelbruk. När man tänker på detta känns det
väldigt varmt och hoppfullt i hjärtat. Små insatser för att rädda vår planet
och människorna som bor här. Det värmer. Man önskar att fler satsade på detta
sätt och jobbade ansvarsfullt med miljötänk i hela
produktionskedjan.

Idag kan jag i Sverige bara komma på MAX och Arvid Nordquist
som har det här helhetstänket (?). Förhoppningsvis vaknar fler. Idag är
det positivit nog, i våra delar av världen, ett köpargument för
konsumenter att producenter klimatkompenserar. Vi får hoppas att
den trenden håller i sig.

Det var också VÄLDIGT trevligt att lära känna de övriga
i resesällskapet: säljare, marknadsavdelning och
affärsinnehavare vars minsta gemensamma nämnare var kaffe.

Jag vill härmed passa på att tacka Arvid Nordquist för
att en av de häftigaste reseupplevelser jag någonsin varit med om. Ett minne
för livet! Tänk och vilken grej också att vinna en sån resa via en tävling
på facebook!!! Här är filmen som jag vann med: http://www.youtube.com/watch?v=AkkTuoaq5hU

Buenas noches, Nicaragua!

– Jan Bidner, vinnare av Arvid Nordquist kaffes konsumenttävling om en resa till kaffe- och trädplantagen i Nicaragua.

Morgans rock

Yogapass i skuggan

Bussturen från Patio del Laminche blir en resa nerför minnenas allé när chauffören spelar blandband med 80-talshits. Vi rullar ut ur pastellfärgade Granada till tonerna av Elton Johns Don’t go breaking my heart och det känns nästan som eftertexterna till en feelgood-rulle.

De två sista dagarna tillbringar vi sedan i Morgans Rock Ecolodge. Morgans Rock är ett exklusivt ekologiskt turistparadis bestående av 15 arkitektritade bungalows belägna vid en 1,2 km lång strandremsa längs Nicaraguas kust. Här finns en tydlig koppling till La Cumplida då ägaren och initiativtagaren till Morgans Rock, Clemente är densamme som står bakom la Cumplida. Här finns samma tänk med återplantering av skog och alternativ och mer innovativ och hållbar användning av mark. Allt går på ett mycket smakfullt sätt i hållbarhetens tecken. Man värmer bl.a. duschvatten med solpaneler.

Hållbart boende

Det trä som använts vid uppbyggnaden av bungalowsen är ett stort antal omkullblåsta träd som ägaren köpt upp och forslat hit från östkusten. Träslagen är, för att nämna några, teak, cederträ, mahogny, valnötsträ och mandelträd. Man har även använt andra material som t.ex vulkansten. Husen är belägna på en höjd med utsikt över strandremsan och är nästan helt öppna med en sorts svart myggnät runt hela byggnaden istället för fönster. Det finns också en altan med en bred sänghammock där man kan ligga och lyssna på vågorna och fläktas av de varma vindarna.

Granada

Granadas pastellfärgade hus

Granada med sina pastellfärgade hus är en fröjd för ögat men också en stad med en äventyrlig och intressant historia. Med sin placering så blev den ett anlopp för piratattacker. Bland annat den kände piraten Henry Morgan som skövlade med drottningens och den engelska kronans välsignelse. En engelsk förrädare vid namn William Walker lever kvar som en illa omtyckt kändis i stadens historia eftersom han först gjorde sig till president och sedan brände ner staden. Dessutom har man en lika lång tradition av tjurrusning som Pamplona. Nu håller man på att putsa upp staden till sin forna glans och mer därtill. Idag är det en turistort i tilltagande.

Här får vi checka in på Patio del Malinche som är ett litet och alldeles, alldeles underbart litet hotell med tjugo rum två små innegårdar och en liten pool. På väggarna klättrar små geckoödlor och baren ligger strategiskt precis mitt i. En palm skuggar poolen i den inre innergården och exotiska blommor prunkar i den första. Stilen är spansk kolonialstil med tunga, mörka möbler och dörrar i mahogny och cederträ. Standarden här är en helt annan än Managua, Matagulpa och Esteli. Här satsar man på turister och allt känns väldigt exklusivt.

Vi gör en båtutflykt i Lake Nicaraguas skärgård (arkipelag) bland de öar som formats av klippblock från den närliggande vulkanen Mombacho. Hela 365 öar finns här, en del av dem med hus och brygga där bemedlade politiker och en och annan kaffebaron har sina semesterhus. Vegetationen känns som en blandning mellan djungel och skog med sina lianprydda träd, palmer och jättelika mahognyträd. Några av dem upp till 300 år gamla. Det finns också ett rikt djurliv med sköldpaddor, exotiska fåglar och apor. I sjön finns även tjurhajar och alligatorer, men de höll sig undan när vi var där. Som tur var kanske man ska tillägga…

Båtföraren styr in mot ett träd med lågt hängande grenar och några vita gurkliknande frukter. Han bryter loss en av dem från sin gren, håller den i handen och skruvar sedan loss det vita höljet. När han drar av det så faller en vacker sprötliknande blomma ut. Popon Goche som blomman kallas av indianerna, skulle kunna vara en symbol för det Granada som trollas fram ur ruinerna av det som William Walker lämnade efter sig och de gråa, förfallna byggnader som fått nytt liv under det senaste decenniet.

Resten av tiden i Granada ägnas åt museibesök, marknadsvimmel och en joggningrunda i kvävande hetta. I samband med den andra kvällens middag får vi bevittna medryckande gatuartisteri i form av fem breakdansare som utför akrobatiska danser uppblandat med youtube-plågan Gangnam style, och en dvärg med jättestort huvud som dansar runt en jättelik kvinnodocka. En traditionell företeelse enligt Jorge.
Ja just det ja. Jag var till frisören också. Det kostade 15 kronor. Hemma kostar det mer än 40 gånger så mycket… Vi gav såklart lite dricks.

Hur tar du ditt kaffe? Torrt, hett och fylligt?

En lektion om kaffe

Henrik Bang och Anne Traumann från Ecom Coffegroup tog emot oss på Sebaco Drymill som köper, förädlar och exporterar kaffe. Syftet med besöker var att vi skulle få se de sista stegen i processen innan bönorna lämnar Nicaragua. Här tar man emot och torkar kaffebönorna utomhus i solen på jättestora cementytor och – om skördarna och efterfrågan kräver det – på temporärt hyrd mark där man rullar ut mobila nylonvävsbäddar för bönorna att torka på. Sebaco Mill är en regelrätt fabrik med stora maskinparker för att skala bort det där sista tunna skalet och dela upp bönorna i storlekar och rensa ut dåliga.

Förutom att sortera, skala och torka bönorna, så gör man även kvalitetskontroller och provsmakning här genom att färdigställa/rosta stickprov av bönorna. Kaffekontrollanter och provsmakare ska kunna bedöma kvaliteten på bönorna och smaken på kaffet.

Martin Kronlund, en av Arvid Nordquists två provsmakare, håller en liten koppningskurs med oss. Att provsmaka eller ”koppa” kaffe till professionen påminner lite om vad sommelierer gör med vin, med den lilla skillnaden att medan vin har 2-300 olika smaker så har kaffe omkring 6-800. Martin visade exempel på olika bönor och berättade att de största är de som har fylligast smak. Även andrahands-sorterade bönor används, men då till andra typer av kaffe. Kanske smaksatt eller mörkrostat (andrahands-sorterade bönor importeras inte till Skandinavien). För att få maximal arom i munnen ska man sörpla kaffet på ett speciellt sätt som Martin förevisar. Det var ovant att spotta ut kaffet och att sörpla på rätt sätt visade sig nästan omöjligt. Det låter nästan som en vissling när Martin gör det. Vi skrattar gott åt resultaten när vi själva försöker göra på samma sätt och det mest låter som en gris som kippar efter andan.

Det är varmt och dammigt på Sebaco. Dammet kommer från det sista tunnat skalet som kallas Pergamino som dammar när det skiljs från bönorna i maskinen. Och hettan från solen är förstås själva förutsättningen för att kunna soltorka bönorna. Det är en imponerande syn att se bönorna utspridda över cementmarken där arbetarna går och vänder dem med en sorts krattspade. Det känns lite märkligt att både de och vi kliver på bönorna när vi går runt med Henrik för att gå lära oss om hur produktionen går till. Man får verkligen hoppas att våra skor är rena, tänker jag.

Henrik berättar att soltorkningstekniken är på utdöende men att man på Ecom ser flera fördelar med den. Dels kan man ha en flexibel produktionskapacitet på ett sätt som inte skulle gå med de dyra torkningsmaskinerna som används istället på andra fabriker och dels så förlänger man även livslängden på kaffet från några månader till upp till ett år. Man har också utvecklat sina metoder för att effektivisera arbetet. Bland annat upptäckte man av misstag att man kan korta torktiden till halva tiden, från 10 dagar till 5 genom att låta bönorna torka färdigt packade i säckar. Säckarna som bärs med bönor väger 45 kg (tidigare 69) men det hindrar inte en del av de arbetare vi ser att ta två åt gången!

La Cumplida – Den fulländade

Full fart genom kaffefälten

Att försöka sammanfatta en dag som denna känns nästan förmätet. De upplevelser som vi varit med om har övertrumfat varandra hela tiden och överväldigat mig och säkert många andra i sällskapet. Denna dag var inget undantag. La Cumplida var generöst och varmt välkomnande. Det är inte varje dag man ägnar sig åt Jeepflakssurfning i djungeln, kaffeplockning på en plantage, fotbollsmatch mot nicaraguanska skolbarn och familjär middag i kolonialstil.

Dagen tillbringades helt och hållet på Nicaraguas största kaffefarm, La Cumplida. La Cumplida betyder ordagrant ”den fulländade” och namnet är inte helt missvisande. Kaffefarmen är nämligen något av en föregångare i Nicaragua när det gäller helhetstänk i kaffeproduktion och att utnyttja marken både långsiktigt med klimatpåverkansperspektiv och även genom ett socialt ansvar där man ger de som arbetar och deras familjer bra förmåner och drägliga förhållanden. De som arbetar på La Cumplida har bland annat gratis sjukvård, skola och rejäla bostäder med vatten och förmånlig egenproducerad el.
Vid ankomsten välkomnades vi familjärt av en av de två visionärerna bakom La Cumplida och blev hälsade som vänner.

Oswaldo och hans närmaste bjöd oss på en lång rad aktiviteter. Vi fick till att börja med åka jeep genom skogsdjungelvegetationen, på backiga vägar med utsikt över en fantastisk Saganomringen-dal. Det första målet var ett kaffefält där vi fick spänna korgar runt magen och plocka bönor (kaffebär) i par tillsammans med en av farmens plockare. Med många vinnarskallar i sällskapet så blev det en både rolig och svettig upplevelse som resulterade i 2,5 kar för Sverige och 4 kar för Nicaragua. En rättvis seger till de rutinerade plockarna. Vi lovade dock att återkomma för revansch nästa år! Djurlivet i Nicaragua skiljer sig en del ifrån vår nordiska fauna och vi fick på nära håll stifta bekantskap med en sengångare som snabbt döptes till Fredrik. Se youtube: http://youtu.be/p5lh-fHK-50
Som tur var berättade ingen för oss, förrän efter, att det även fanns boaormar i samma område…

Vi fick även studera processandet av bönorna i en stor rensmaskin och se hur alla plockarna samlas vid uppsamlingsplatser och räknade in skörden. Ett arbete i högt tempo med omräknare som skriver kvitton en mättare som kastar in måtten i säckarna som räknas in och läggs på ett lastbilsflak. Det är myllrigt, svettigt och ett högt tempo. Nästan som en marknad.
Vi fick också möjlighet titta på – och in i – de hus som arbetarna och deras familjer bor i och hyr billigt med el och vatten. Och så fick vi åka upp i bergen och se trädplantering, ett mindre vattenkraftverk och en hel bergssänka/dal av en sorts ormbunke (leather leaf) som exporteras till blomsteraffärer i hela världen.

Besök på skolan i La Cumplida

Men pricken över i:t denna dag var nog ändå besöket på skolan på La Cumplida där barnen till arbetarna får sin utbildning. Eftersom Arvid Nordquist är den enskilt största inköparen av kaffe från la Cumplida så blev vi hälsade nästan som kungligheter. Det kändes märkligt men samtidigt väldigt hjärtligt och hedrande. Vi sattes på hedersplatser och fick lyssna till tal, blockflöjtskonsert och även bevittna en dansuppvisning. Besöket avslutades med fotbollsmatch mellan oss och barnen. Efter en hård kamp slutade det hela med sudden death och seger till de Nicaraguanska skolbarnen.

Cowboys och träd

På trädplantaget i San Juan de Limay

Klockan 5 på morgonen vaknade jag av Pettsons tupp Jussi som måste ha emigrerat till Nicaragua. Han fick snart sällskap av gnällande hundar, skällande hundar, sophämtare, flåshurtiga kyrkklockemelodier och fågelkvitter på djungelintensiv nivå. Det visade sig att jag och Eleonor hade fått rummet med fönstret ut mot gatan med endast ett flor-tunt fönster som skydd. Dagen har börjat. Därmed basta!

Efter en kalldusch med livet som insats (hemmagjorda elkopplingar i duschen) och en förvirrade frukost i kitschtavernan (evig väntan och språkförbistringar) så begav vi oss iväg mot dagens utflyktsmål: Project Plan Vivo. Med oss under besöket är filmaren Stefán från Visual Effects som spelar in en dokumentär för Arvid Nordquists räkning. Bussresan visade sig bli skumpig åktur som närmast kan liknas vid en tvåtimmars genomkörning i en massagestol där branta och gropiga grusvägar utmanade bussmotorn till bristningsgränsen. Vi färdades genom ett område som tack vare sin rika tillgång till täljsten (soap stone) gjort sig kända för att producera och sälja stenskulpturer föreställande feta kvinnor.

Cowboy

Här ute finns det också gott om cowboys som driver boskap från hästryggen eller vad de håller på med. De glider mest runt och ser hårda och coola ut.

Resan blev än mer dramatisk när vi nästan framme vid planteringen fick punktering med en smäll och tvingades lifta med en jeep. 10 pers bak på en jeep pickup hade inte varit helt ok i Sverige men här verkar det vara mer regel än undantag. Bussarna som kör till och från SJDL är packade med folk. Till och med på taket. Så även de flesta bilar. Förutom att det lossnade lite saker från jeepen gick strapatsen bra.

Väl framme i San Juan de Limay möttes vi av en tryckande hetta och kanadensiske Khalil som jobbar för organisationen Taking Root vars uppgift är att arbeta långsiktigt över flera år med bönderna i regionen genom att få dem dels att inse att de långsiktigt vinner på att odla skog och dels att de tjänar på det kortsiktigt genom den finansiella support de får genom klimatkompensations-bidrag från framförallt Arvid Nordquist. Det som är avgörande för projektets framgång, berättar Khalil, är att vinna böndernas förtroende. Många biståndsprojekt jobbar så kortsiktigt och slår därmed undan benen på egen entreprenörsanda snarare än att pusha den.

Här jobbar man med hela kedjan från att så frön och producera plant till att på sikt avverka träd på ett miljövänligt sätt för att skapa en skogsnäring som bönderna kan se en nytta i både ekonomiskt och ur ett miljöperspektiv. Vi fick prata med en gammal man som stod och grävde fram plantjord. Khalil berättade att han var ansvarig för detta plantageområde. Mannen berättade om sina uppgifter och om sin glädje och stolthet att hjälpa till att åter göra Nicaragua grönt och lite mer som det varit när han var pojke. Det var fascinerande att se småskaligheten och det jordnära arbetet. Allting görs för hand. Engagemanget och framtidstron som projektet uppenbarligen skapar. Det är anmärkningsvärt att det inte är fler företag som jobbar med detta. Arvid Nordquist känns som lite av en föregångare. Bland svenska företag är det väl närmast bara Max jag kan komma på som också klimatkompenserar.

Det blev en lång återresa med hjärtat i halsgropen när vår stackars lilla buss tvingades till fler utmaningar längs branta grusvägar. Kors i taket så tog vi oss faktiskt hela vägen till Matagualpa utan större missöden. Men pang så fort vi kommit in i receptionen så smällde ett till eller eventuellt samma däck på bussen. Bara tur att det höll hela vägen under de 4-5 timmar då vi åkte i mörker längs ojämna vägar och branta backar. Det hade inte varit så muntert att bli stående nånstans i mörkret utan extradäck. Hoppas vi har en buss imorgon när vi ska till kaffeplantagen La Cumplida.

Buenas noches Nicaragua!

Starka dofter och gediget hantverk

Att handrulla cigarr är ett noggrant arbete

Vi lotsades runt på de olika stationerna och fick lära oss om olika kvaliteter av tobaksblad, torkningsprocessen och villkoren för de som jobbar i fabriken. Allt görs för hand och de som jobbar med själva cigarrullningen kallas för rolleros (rolleras om det är kvinnor) och bonchero/boncheras beroende på om de gör innandömet eller utsidan på cigarren. Traditionellt så gör männen insidan för att det krävs mer styrka och kvinnorna som gör finishen. Om det är vetenskapligt bevisat att det blir bäst så eller att det bara är ett genusmönster förtäljer inte historien. Leopoldo, vår guide, behärskade dock bägge delarna av processen och kallade sig därmed tabbacero, eller tabbaco-hero som jag tyckte han sa. Själv fick jag chansen att utforska min kvinnliga finess och prova på rollen som rollero när jag – inte utan svårigheter – färdigställde min alldeles egna handrullade cigarr. Den blev riktigt, riktigt bra. Fascinerande med skärverktygen, de känsliga uppmjukade tabbacobladen och det organiska klistret. Jag känner mig stolt över min skapelse. Nu behöver jag bara vänta tre månader på att få avnjuta den… Det är nämligen den tiden det tar för den att torka.

Leopoldo berättade att en flitig arbetare kan tjäna mellan 100-200 US$ på en månad. Men då behöver han rulla typ tusen cigarrer om dagen. Hur det går till är ett mysterium. Själv skulle med nöd och näppe få ihop en 20-dollarssedel i månaden.

Vi besökte även ett plantage där man odlade och skördade Tabbacoblad. På någon form av hässjor i jättestora lador fick de sedan hänga och torka. Leopoldo berättade att på den plats vi besökte så odlade man bara omslagsbladen då innandömet kräver högre höjd ovanför havet. Det får inte vara för fuktigt och skuggigt för plantorna så därför så blandar man upp med fruktodling närmast skogspartier. Bland annat bananer och citrusfrukter.

Dagen avslutades med middag på ett lokalt stekhus och där sprack mina vegetarianambitoner rätt rejält när jag frestades till att prova en välstekt Angus. Jag fick även möjlighet att prova på det lokala ljusa ölet Victoria. Påminner lite om Corona och är en riktig törstsläckare. Kan varmt (eller snarare kallt) rekommenderas.

Den här natten var vi nog många som somnade ovaggade. Utom möjligtvis Glenn som sent på natten skulle återfå sitt bagage som hade tagit en extra flygresa över Atlanten.

Buenas noches Nicaragua!

Cigarrer och sånt

Framme vid cigarrfabriken

Jag vaknade tidigt i den sköna sängen på Alameda Hotel med en förrädisk känsla av att känna mig utvilad. Efter kontinentalfrukost,
utcheckning och gemensamt begrundande av palmer, utsikten över Lake Nicaragua och den behagliga värmen (hejdå snöskottning och vinterkläder) så klev vi in i vår lilla buss för en tre och halv timmes lång historie- och samhällskunskapslektion i sällskap med vår trevlige guide Jorge, som inlevelsefullt och engagerande berättade om Managuas historia och beskaffenhet.

Vi fick veta att Nicaragua har 26 vulkaner varav 6 aktiva och att den största Masaje (?) – som vi passerade under resan – hade sin senaste aktivitet för bara 8 månader sedan. Många av husen i Managua totalförstördes vid en kraftig jordbävning på 70-talet och bara hotellet vi bodde på och nån till stod kvar. Nicaragua har under de senaste åren hållit på att återhämta sig tillbaka efter contras och kalla kriget med oroligheter, hot och handelsblockader från USA bl.a. Under 80-talet stängde fabriker ned och folk flydde från landet. Men med Daniel Ortega vid makten har det blivit bättre på många sätt, berättar Jorge Hernandez, även om det är kontroversiellt att han – trots att det strider mot konstitution – är inne på sin andra mandatperiod under senare tid. Men han har gjort mycket för att bygga upp utbildningssektorn och hälsovården för Nicaragua. Han har en stark opinion.

När vi väl skumpade in i byn Esteli så var kontrasterna stora. Husen är mer som skjul och viktiga platser är bevakade med beväpnade vakter. Vårt hotell som ligger helt plötsligt på en slummig tvärgata påminner om ett bedagat 70-talsmotell med kitsch och hemmasnickrade ellösningar och glaserade bananklasar i trä hängandes i taket på utetavernan där vi intog vår lunch.

Dagens stora begivenhet var cigarrfabriken Tabacalera Santiago, ett litet familjeföretag som producerade cigarrer. Jorge hade fått sällskap av en lokal guide som jobbade på fabriken och han lade passionerat ut texten om hantverket och konsten att göra goda cigarrer. Allt är handgjort. Från plockning till paketering. Trots att ett team av cigarrullare måste producera minst 3-4 cigarrer i minuten (!) för att få ihop sin kvot cigarrer om dan, så verkar de ändå ha det trevligt och ha både fika, lunchrast och 8 timmars arbetsdag. Filosofin är att om de som rullar inte mår bra så sätter det sig i cigarrerna. Ibland har man till och med inspirerande högläsning av historier som Romeo och Julia eller Greven av Monte Christo för de som arbetar med cigarrproduktionen innan arbetsdagen börjar.

Den längsta dagen

Äntligen framme

Resan med Arvid Nordquist inleddes tidigt fredag morgon, och nu drygt 24 timmar senare är det fortfarande med nöd och näppe fredag. Den längsta dagen på länge. Tidsförskjutningen på 7 timmar och flygplansdvalan tar på och kroppen protesterar och vill egentligen bara sova.

Vi är 14 glada resenärer från från Stockholm, Göteborg, Linköping, Umeå och andra delar av landet som har korsat Atlanten och via Paris och Atlanta tagit oss till Nicaragua. Det är säljare, butiksrepresentanter, företagsrepresenter och så vi som får representera konsumenterna. Kul att vinna tävlingen och ännu roligare att äventyret äntligen är igång!

För drygt en timme sen checkade vi in på Crown Hotel och jag suckade av lättnad över utsikten att få blaska av mig. Hotellet är en av få byggnader som överlevde jordbävningarna i Managua på 70-talet och känns fräscht om än lite malplacerat i ett Managua som saknar stadskärna och mest verkar bestå av grå utkastade betonghus och små butiker insprängda här och där i gathörn. De starkaste intrycken hittills är dofterna och värmen. Nästan 55 graders skillnad mot för Umeå. Imorgon väntar en informativ bussresa med vår guide Jorge, hotellbyte och besök på en cigarrfabrik så vi måste väl försöka sova lite nu. Buenas Noches!

Bakgrundsinformation:

Arvid Nordquist är just nu i Nicaragua  tillsammans med kunder och tävlingsvinnare för att visa hur klimatkompensation genom trädplantering fungerar, men besöker även bland annat kaffeplantaget La Cumplida. Tävlingsvinnaren Jan Bidner bloggar från resan.